Medans pappan i en fyrabarnsfamilj reser iväg i arbete drabbas mamman av ett psykotisk sammanbrott, som följderna av en födsel, och den äldste sonen Jimmy är den som måste skydda sig själv och sina yngre syskon. Och han blir tvungen att göra allt för att de ska lyckas fly undan deras sinnesrubbade moder...



Mer än så behöver man inte skriva vad denna film handlar om, som utspelar sig på en lantgård en bit utanför stan. Snyggt filmad, läckra vinklar med gamla skitiga/rostiga traktorer, skördetröskor och allt vad man nu kan finna på en sådan gård. Samt ett creepy jävla majsfält! För alla som gillar skräckfilm och har sett någon eller några där just majsfält förekommer vet att de inte bådar något gott.

Jag tyckte att den var riktigt obehaglig, just på grund av att psykosen som mamman i filmen hamnar i även kan hända i verkligenheten och som dessutom är mycket mer vanligare än man tror. Annars så är detta en riktigt bra film och jag rekommenderar den till alla som inte har sett den.


Filmens betyg: fem vassa knivar.

”Blood is sicker than water” står det som tagline på omslaget av DVDn. Och ja, det kan jag hålla med om efter att ha sett denna film. Fast visst, det kanske helt och hållet beror på vad det är för sorts blod som flyter genom ens vener.

Ashley Greene (kanske mest känd för sin roll som Alice i Twilight-serien) spelar Summer, en tuff tonårstjej på jakt efter sin pappa som hon aldrig hann lära känna, då han försvann tidigt ur hennes liv. Den enda ledtråden på vart han kan befinna sig är en småstad som heter Massey. Väl där stöter hon på problem med sheriffen, men lyckas komma undan tack vare den charmige Tom och tillsammans beger de sig till Toms hus, där han lever med sin mamma, som verkar ha ett mer speciellt band till sin son än just bara mamma.

Efter att ha tillbringat natten med Tom försöker Summer ge sig av, men slås medvetslös och vaknar sedan upp fastkedjad nere i källaren. Där upptäcker hon att hon inte är ensam, utan där finns även Amber - en mer eller mindre döende tjej - som har suttit fastkedjad en längre tid.

Summer får också reda på att de inte är de enda tjejerna som hamnat där och anledningen till varför, nämligen att de är tillskott till Toms trädgård som han planterat där nere. (Jag kan ha fel om det där sista, men så tolkade jag det).

För att överleva tvingas Summer manipulera Tom och få honom att tro att hon har känslor för honom, och hon går därför med på att göra vad han än begär. Detta växer dock, av någon lustig anledning, till ett mycket märkligt förhållande mellan de båda. Lite av ett Stockholm syndrom skulle man kunna säga.

När sedan Toms far kommer hem visar det sig att det inte bara är Tom och hans mamma som är störda i familjen. Toms far är nämligen seriemördare som också har sin beskärda del av "hemligheter".

En del saker, som faktiskt kändes rätt så förutsägbara efter en stund in i filmen, avslöjas och detta fick mig att tänka: åh, fy fan. Fast inte på något dåligt sätt, utan mest för att det fick mig att känna ett ännu större obehag för den sjuka familjen.


Filmens betyg: tre knivar.

Såg för ett tag sedan denna spanska skräckfilm som är inspelad i en enda lång tagning - helt utan klipp. Eller? Är den verkligen det? Ni som har sett den vet nog kanske vad jag syftar på.

Filmen börjar med att två personer, en far och en dotter, efter en kort promenad kommer fram till ett till synes öde hus. Efter en stund så dyker ytterligare en person upp i bil och det framstår att han är ägaren av huset och att han har sålt det, och fadern och dottern är där för att fixa till det så att det ser snyggt ut tills det att köparen anländer. Ägaren åker sedan därifrån efter det att han visat dem runt inne i huset och poängterat att de ska undvika övervåningen, då golvet är i "dåligt skick" där uppe. När fadern och dottern sedan är själva och försöker sova hör dottern plötsligt konstiga ljud från just övervåningen. Och det är här som allt nagelbitande börjar.

Jag tyckte att denna var riktigt obehaglig. Jag låg nämligen hopkrupen i soffan med fötterna under en filt. Och det är inte särskilt ofta som jag gör det när det jag tittar på skräckfilm. Samtidigt kunde jag inte slita blicken från TVn - kanske berodde det mest på att jag bara var tvungen att försäkra mig om att det verkligen inte vara några klipp i filmen.

En tråkig sak som jag nyligen lade märke till är att det självklart har gjorts en amerikansk remake. Även om jag vanligtvis inte har något emot remakes så känns det onödigt i detta fall, då jag tycker att det förstör lite av mystiken bakom denna film.

Hur som helst. Har ni inte sett The Silent House så rekommenderar jag den verkligen.


Filmens betyg: fyra knivar.

Tre unga backpackers får problem med sin bil mitt ute i den australienska vildmarken. Då dyker Mick Taylor upp, en till en början skojsam och överdrivet trevlig lantis, som erbjuder sin hjälp genom att bogsera dem till sitt läger en bit bort där han helt utan kostnad kan laga bilen. Men vad ungdomarna inte vet är att de har hamnat i händerna på en iskall psykopat.

Detta är en av alla dessa filmer som stått osedda i blu-ray och DVD-hyllan ett bra tag. Jag borde ha sett den tidigare, men det har bara inte blivit av förens nu. Och jag måste medge att jag haft rätt så höga förväntningar, eftesom jag nästan bara hört positiva saker om den. Detta var dock något som den inte nådde upp till. Jag hade nämligen velat se mer våld, då jag hade fått för mig att detta var något den skulle bjuda rätt så rikligt på. I alla fall om man ska tolka vad andra tyckt, sagt och skrivit om den.

Visst, visst. De scener som nu innehöll våld var förvisso råa. Och det hade jag absolut inget emot. Men det hade som sagt kunnat vara lite mer av det goda. Speciellt när filmens mentalt störda mördare var en riktigt sjuk jävel som jag gärna hade velat se skrida till verket lite mer än vad han fick göra.


Filmens betyg: tre knivar.

Denna gamla goding har nu setts på blu-ray. Det är viktigt att poängtera att det var evigheter sedan jag sist såg denna så man kan säga att det var som att se den för första gången, då jag mer eller mindre glömt bort största delen av filmen.

Handlingen i sig kom jag ju ihåg - femåriga Carol Anne blir bortrövad av "TV-folket". Och så vissa specifika scener som legat någonstans i hjärnarkivet i puttrat, där de en gång i tiden fastnade.

En rätt så rolig sak - som man inte tänkte på då när man var en aning yngre och inte var lika insatt i film (förutom att det var något man kunde se på) - men som verkligen inte gick att undgå vid denna titt (nu när man blivit lite äldre och visare), var det faktum att även om Tobe Hooper sägs stå för själva regin så är det så uppenbart att Steven Spielberg varit framme och dragit i trådarna på mer än bara ett ställe i filmen. Och det gäller ju egentligen inte bara denna, utan även en massa andra filmer som Spielberg producerat och varit med och skapat själva historien.

Hur som helst. Nu ska jag snubbla in lite på effekterna. Även om de kanske känns en aning out-of-date, om man nu ska jämföra med dagens teknik, så funkar många av de ändå riktigt bra. De har ju trots allt ett sorts nostalgivärde som det inte riktigt går att sätta ett pris på. Låt det vara cheesy... för när det är cheesy på rätt sätt så är det ingen annat än fantastiskt i mina ögon.


Filmens betyg: fyra knivar.

Jag börjar med att skriva: bättre sent än aldrig. Denna högt omtalade (i alla fall bland filmbloggar, och lite här och där) har även jag nu äntligen sett... efter det att den stått orörd bland mina blu-ray ett bra tag.

Skulle det nu vara någon som ännu inte har sett den här filmen så varnar jag för eventuella spoilers.

Filmen är skapad av James Wan (regi) och Leigh Whannell (manus) - personerna bakom Saw, och handlar om en familjen Lambert som flyttar in i ett hus. En av sönerna är med om en olycka på vinden och hamnar i ett komaliknande tillstånd.  När sjukhuset inte kan fastslå vad det riktigt är får han komma hem och vårdas av familjen. Och det är då det börjar inträffa en massa oförklarliga händelser. När de misstänker att huset är hemsökt flyttar de snart igen till ett annat hus, men när hemskheterna fortsätter även där kontaktar man ett medium och familjen får veta att det inte alls har något med husen att göra... utan att det är deras son som är hemsökt.

Jag tyckte att det var en hyffsat bra film och jag vart till och med rejält skrämd på vissa ställen. Det går dock att diskutera slutet. Fast det ska jag inte ge mig in på här, då det lätt kan bli att jag svävar iväg alldeles för långt och det blir allt det bara en massa drabbel till sist. Allt jag kan säga är att det inte var något fel på slutet, absolut inte, men jag vart tvungen att tänka till. Jag spolade även tillbaka för att se det en andra gång för att jag verkligen skulle vara säker på om det var så som jag trodde att det var. Och det var det ju. Fast det hade inte skadat om man gjort det lite tydligare.


Filmens betyg: fyra knivar.

Två clowner. En rolig och en ledsen. Båda älskar samma kvinna. Och de är redo att gå hur långt som helst för att vinna hennes hjärta. Det är mer eller mindre huvudhistorien kort och gott.



Jag är egentligen inget superfan av utländsk film, alltså icke engelsktaliga (fråga dock inte varför), men Balada Triste De Trompeta - även känd som The Last Circus - är ett av de få undantag som jag verkligen gillar. Jag är till och med beredd att gå så långt att jag korar denna till en av de bästa utländska filmer jag någonsin sett. Det är nämligen en visuell smällkaramell av hög kvalitet som bjuder på helt makalösa scenerier. Och så våldet... det är bara så fantastiskt underhållande. Blodet sprutar och stänker en del. Samt en massa andra groteskheter att frossa i. Jag vet inte riktigt annars hur jag skulle beskriva filmen än att det är rena rama ögongodiset för en videovåldsälskare som mig själv.

Filmen är skriven och regisserad av Alex de la Iglesia, som jag endast sett en riktigt usel film (läs The Oxford Murders) av tidigare. Fast nu när jag sett denna så är jag lite småsugen på att se några av hans äldre filmer också. Inte för att jag vet om de håller samma stil. Så är det någon som har koll på denna regissör lämna gärna kommentar eller två.


Filmens betyg: inget annat än toppbetyg såklart. Fem vassa knivar.

Ännu en film som de allra flesta troligen redan har sett. Det är bara jag som är lite efter när det kommer till en del av de nyare skräckfilmerna.

Jag ska ändå försöka mig på att recensera denna lite kort.

Collagestudenten Samantha tar ett jobb som barnvakt hos det minst sagt udda paret Ullman, för att skramla ihop lite snabba pengar för att kunna betala ett förskott till en hyra. Men det är något som inte stämmer. Vem är det egentligen som Samantha ska vakta?

Innan jag såg filmen så hade jag hört olika åsikter och synpunkter om den hit och hit. Så vad tycker jag då själv? Jodå, den föll mig i smaken. Tom Noonan är helt lysande som den mycket creepy Mr. Ullman och jag skulle lätt vilja påstå att det är han som är det stora dragplåstret här. Okej, det är kanske inte en film för vem som helst och många skulle säkert tycka att den inte är så vidare speciell, men personligen så tycker jag att den är betydligt närmare toppen än botten. Helt klart sevärd med andra ord.

Jag skrev ju kort och kortare än sådär kan det väll ändå inte bli. Detta är i alla fall en film som direkt för tankarna till en rad gamla klassiker, speciellt Rosemary's Baby.


Filmens betyg: fyra slipade knivar.

Tyvärr så handlar det inte om George A. Romeros sista del av hans oförglömliga zombietrilogi, utan om filmen från 2008 (som påstås vara en remake, men som jag inte finner den minsta likhet med originalet - vilket jag tycker borde var ett mindre kriterium för att det överhuvudtaget ska få kallas för en remake).

Filmer heter ju för fan dessutom Day of the Dead. DAY! Och det enda dagsljus man bevittnar i den här förbannat usla filmen är kanske i fem minuter i början och när inte ens en zombie finns i närheten. Fast nu kanske de syfftar ordet "day" - vilket var engelska för "dag" senast jag kollade i ett ordlexikon - på något helt annat.

Det är inte ens värt att skriva något mer om denna film, vars enda syfte i min samling är att göra en franchise komplett.


Betyg: en sönderrostad och slö jävla kniv.

I rollen som den överambitiöse forskaren, som av misstag råkar sammanfogas med en helt vanlig husfluga under ett teleporteringsexperiment, ser vi Jeff Goldblum - en skådespelare som jag tidigare inte haft så mycket för, men som i denna film inget annat är en lysande. Han kommer verkligen till liv (finner inget bättre uttryck för stunden) under alla grymt gjorda make-up effekter, vilka dessutom blev tilldelade en Oscar. Det var tack vare dessa och den här filmen som subgenren och begreppet "body horror" verkligen fick liv.

Den här tolkningen av klassikern från 1958 är enligt många både visuellt äcklig och rent ut sagt motbjudande, vilket bara kan få mig att gilla den ännu mer. Trots att jag faktiskt aldrig hade sett hela filmen från början till slut tidigare, utan bara små segment av den här och där, så måste jag ärligt säga att jag tycker att detta hör till en av David Cronenbergs bättre filmer. Den hamnar lätt bland de fem bästa (inte högst upp, men inte heller längst ner, utan någonstans där i mitten).

Det är allmänt känt att The Fly ska vara en enda anspelning på AIDS, då den är gjord under en tid då denna sjukdom vart allt mer vanlig och uppmärksammad runt om i världen. Och visst, även jag lade märke till en del vinkningar både här och var i filmen. Det är dock inget jag hade tänkt analysera i detalj på den här bloggen.

Filmen har fått en uppföljare, vilken jag inte alls har sett. Den är regisserad av Chris Walas - mannen bakom de prisbelönta effekterna i denna som detta inlägg huvudsakligen handlar om.

Nu tänkte jag att vi avslutar med en rolig nördfakta. The Fly är producerad av bland annat Mel Brooks, som mest är känd för att göra humoristiska parodier. Sådär, nu vet ni det också. Om ni nu inte redan gjorde det.


Filmens betyg: fyra knivar.

Kråkor, majsfält, fågelskrämmor och schack är några av huvudingredienserna i denna hyffsat spännade film skriven och regisserad av Brett Simmons, som bland annat för tankarna till filmer som The Texas Chainsaw Massacre, Jeepers Creepers och självklart Children of the Corn.



Några vänner kör av vägen intill ett majsfält efter det att en flock kråkor smäller med ett brak in i vindrutan. När de senare vaknar till upptäcker de att en i sällskapet saknas och de har ingen aning om vart han är, men misstänker att han tagit sig ut i fältet. De följer efter för att leta rätt på honom, men upptäcker istället ett gammalt lanthus längre bort, i vilket ett av fönstrena är upplyst, och de beslutar sig för att be om hjälp. Det blir dock inte så lätt som de tror, då otäcka hemligheter döljer sig i majsfältet.

Det enda som jag faktiskt retade mig på med den här filmer var att skådespeleriet kanske inte var det bästa, vilket var lite synd, då det kändes som om man kunde ha gjort mer av rollerna som ändå var rätt så välskrivna. Men man ska inte klaga, för det har gjorts betydligt mycket sämre filmer än denna. Inte för att den här var dålig. Den hade trots något som gjorde att jag inte kunde sluta se på den, nämligen majsfält och gamla lanthus (det lär bli en tio-i-topp-lista på ämnet inom kort). För det är verkligen sådant som jag finner fascinerande och obehagligt på samma gång. Jag hade dock gärna sett lite mer blod och gore-effekter. Ett litet extra plus kan den ändå få för att den på många ställen är riktigt snyggt filmad.


Filmens betyg: fyra knivar.

Den sadistiska mördarfamiljen Firefly är tillbaka i uppföljaren till House of 1000 Corpses och denna gång är de på flykt undan lagen - det vill säga den hårdnackade och hämndlystne sheriffen Wydell. Och det är mer eller mindre hela storyn. Kanske inte den mest inveklade, men det behöver inte alltid vara mer komplex än så för att det ska dyka upp lite hinder här och var.

En hel del har ändrats från första filmen till denna, men detta medvetet, då Rob Zombie ville att man skulle få en mer realistisk aspekt av den skoningslösa familjen och på sätt och vis få dem att framstå som helt vanliga människor. Man har bland annat gjort om Bill Moseleys karaktär Otis Driftwoods utseende från att vara en likblek albino med röda ögon till en mer bikerlook-liknande Charles Manson i helskägg, av den anledningen att det bara skulle se konstigt ut att filma i starkt dagsljus. Ibland behöver inte anledningarna vara mer invecklade än så.

Det har även bytts ut lite skådespelare och några karaktärer har till och med skrivits bort, men det är inget man direkt bryr sig om, då det ändå inte är något som förstör historien i helhet. Familjen Fireflys hus och gård är inte heller samma som i House of 1000 Corpses, fast även detta är en mindre petitess. Personligen så föredrar jag det i den här filmen bättre, då det är estetiskt snyggare och skapar en rustik, skitigare och råare exteriör (vilket är något jag verkligen uppskattar i den här typen av filmer).

Som jag skrev i min så kallade recension om föregångaren så märks det klart och tydligt att Rob Zombie är ett fan av skräckfilm (exploitation, kult- och b-film, osv), speciellt om man bara tittar på rollistorna över hans filmer. I denna medverkar bland annat, förutom redan nämnda Bill Moseley, kända namn som Sid Haig (än en gång som den bisarra och vulgära, men samtidigt underhållande, Captain Spauldning), Ken Foree, Michael Berryman, Geoffrey Lewis, Matthew McGrory, William Forsythe, Leslie Easterbrook, Danny Trejo, P.J. Soles, Duane Whitaker, Kane Hodder och så Sheri Moon Zombie.


Även den här, likt dess föregångare, får toppbetyg: fem knivar.

Spoilers kan förekomma.

Två unga par reser genom USA för att samla ihop matrial till att skriva en bok om udda attraktioner längs med vägarna. De stannar och tankar vid något som kallas för Captain Spaulding's Museum of Monsters and Madmen, där de tas med på en guidad tur i ett annorlunda spökhus i vilket några av historiens mest kända seriemördare visas upp.

Den mycket märkliga och vulgära föreståndaren Captain Spaulding (spelad av en helt lysande Sid Haig) berättar bland annat om den lokale legenden Dr. Satan och självklart är detta något som måste skrivas om i boken, så efter lite tjat får ungdomarna vägbeskrivningen till vad som sägs vara den plats och det träd där denne hängdes till döds.

På vägen dit plockar de upp en kvinnlig liftare vid namn Baby (Sheri Moon Zombie) som påstår att hon inte bor så långt bort. De kommer dock inte så mycket längre då bilens ena däck går sönder - vilket senare visar sig ha varit en del av en fälla för att lyckas lura med sig de unga paren till den mentalt störda mördarfamiljen Fireflys hus. Och mer än så tänker jag inte skriva om själva historien...

Antingen så älskar eller så hatar man House of 1000 Corpses - skräckrockaren Rob Zombies regidebut från 2003. Självklart så kan jag inget annat göra än det första. Detta är nämligen en sann exploitationfest för alla som tycker om att frossa i sig av våld, blod och hemskheter. Och med alla tydliga referenser till andra filmer - främst då gamla klassiska skräckfilmer - som det lånats friskt ifrån lite här och var, är det uppenbart att Zombie i första hand är ett fan av denna genre mer än en filmskapare. Jag finner dock inget fel i detta, då han gör det med (vad som märks) en äkta passion och kärlek för branschen.

Universal Studios stödde filmidén (som han började arbeta på redan efter hans första soloalbum Hellbilly Deluxe släppts) och gav honom en startbudget mellan 3-4 miljoner dollar, vilket slutade med 7 miljoner. Filmen spelades in på 25 dagar och vart klar år 2000, men filmbolagets dåvarande VD var rädd för att filmen skulle få stämpeln som barnförbjuden och ville då plötsligt inte släppa den. Några år senare kunde Zombie, som på ett sätt var lättad över att filmen bara hade blivit dumpad av bolaget istället för att ha varit tvungen att spela in den helt och hållet på nytt, köpa loss rättigheterna och sälja dem till Lions Gate Entertainment istället.

House of 1000 Corpses släpptes för publik den 11 april 2003, utan att ha blivit förhandsvisad för filmkritiker, och den drog in över 16 miljoner dollar under premiärhelgen världen över - vilket man lugnt kan klassa som en succé.


Filmens betyg: fem knivar.

En av favoriterna från förra årets Horror Weekend.

Ärligt talat så vet jag inte hur eller riktigt vad jag ska skriva om den här filmen så att det inte bara blir en massa svammel, men jag ska ge mig på ett försök. Och för att inte råka förstöra något så tänker jag inte försöka mig på en massa detaljer, då det kanske bara blir helt fel eftersom det ändå var ett tag sedan jag såg denna. Så det blir nog lite som det blir.

För att göra den långa historien kort som man brukar säga. Ett gäng collegestudenter på väg till ett rave tvingas övernatta på vad som verkar vara ett övergivet motell mitt ute i öknen, då landsvägen av någon oklar anledning har blivit avstängd. En efter en börjar de känna stanken. Och stanken tycks frambringa syner, syner av lemlästade och svårt skadade kroppar. Och så börjar nedräkning; fem blir fyra, fyra blir tre... och så vidare.

Detta är en originell och genomtänkt film, skriven och regisserad av Dave Payne, som känns fräsch och nyskapande samtidigt som den använder sig av gamla hederliga klassiska skräckfilmselement. Filmen bjuder även på en hel del överraskningar. Som jag skrev högre upp i inlägget så vill jag inte råka förstöra något, men jag kan ju nämna att filmen bjöd på mer än vad jag hade trott att den skulle. Och den höll verkligen måttet rakt igenom. Ja, faktiskt. Ge den en chans och se den om ni inte redan har gjort det förstås. Jag gav den en chans och jag vart inte besviken. Inte det minsta. Så utan att blinka ger jag den toppbetyg.


Filmens betyg: fem knivar.

Underhållande brittisk splatterkomedi av Jake West om ett gäng unga män som tar med sig en vän - som nyligen gått igenom en svår skilsmässa - till en liten avlägsen by på den engelska landsbygden för en riktigt grabbweekend fylld av alkohol, brudar och ett nonstop festande, i hopp om att muntra upp honom. Och brudar är det gott om. Det finns dock ett problem. Alla av de kvinnliga könet har nämligen smittats av ett minst sagt suspekt virus som förvandlat de till en hop kannibalzombies som hatar män.

Så man kan lugnt säga att det inte riktigt blir den helg de sju vännerna hade hoppats på.



Filmer innehåller grymma makeup-effekter och sanslöst med gore (kanske inte riktigt lika mycket som i Braindead av Peter Jackson - vilken många filmälskare har korat till den blodigaste filmen någonsin), men den här bjuder också på en hel del att frossa i vad gäller avhuggna kroppdelar och inälvor som flyger hit och dit. Den lämnar definitivt inte en splatterfanatiker besviken.


Filmens betyg: fyra knivar.

"What about Lenny?"


Allt de vill är att bara få va en helt vanlig familj.

Syskonen Hamilton gör allt för att hitta tillbaks till ett normalt vardagsliv efter det att föräldrarna dött. På ytan ser dem ut att vara som alla andra, dem är de perfekta grannarna som sköter sitt och aldrig stör någon, men skenet kan verkligen bedra. De har nämligen fler en bara ett lik som gömmer sig i garderoben (i detta fall är det källaren).

Den ena mörka hemligheten efter den andra börjar sakta men säkert att avslöjas i samband med det att Francis, den yngste brodern, dokumenterar familjens liv för ett skolarbete. Och det blir inte bättre av att socialen lägger näsan i blöt.

Det var faktiskt inte så mycket gore - eller våldsamma scener för den delen - i den här filmen, men det som var med fyllde sin kvot alldeles utmärkt. Och för att lyfta upp den lite ytterligare har man använt sig av psykologiska undertoner för att skapa den rätta stämningen - vilket man gör riktigt bra. Det kan förvisso bara vara jag som tycker så.

Slutet var något som jag också gillade. I hela filmen satt jag nämligen och äcklades (på mitt eget sjuka fascinerade vis förstås) över hur vrickad den här familjen var och ju längre filmen pågick så blev de bara allt mer vrickade. Och jag längtade verkligen över att få veta vad det var för hemligheter som de egentligen dålde för omvärlden. Och när det sedan kom till kritan, när det väl avslöjades så vart jag... ja, en aning förvånad. Fast samtidigt så vart jag ändå inte det. Det som dock chockade mig mest var nog det faktum att jag helt plötsligt fick medkänslor och upplevde någon sorts sympati för den stackars familjen. Allt de ville var ju trots allt bara att få va en helt vanlig familj.

Hur som helst. Det är kanske inte världens bästa film, men den är långt ifrån dålig. Definitivt värd att se om man inte har gjort det.


Filmens betyg: tre knivar.

Detta inlägg kan innehålla spoilers.



Jenny och pojkvännen Steve åker iväg för att tillbringa helgen vid en avlägset belägen sjö i ett idylliskt skogsområde, där han utan hennes vetskap planerat att fria. Men vad som från en början var tänkt att bli en lugn och romantisk helg förvandlas rätt så snart till ett levande helvete när ett gäng bråkiga ungdomar dyker upp på stranden där paret slagit sig ner.

Efter att ha blivit störda ett tag ber Steve ungdomarna snällt att dämpa sig. Istället gör de det raka motsatta och när de senare snor Steves bil får han nog och konfronterar de mer bestämt. Under bråket som uppstår råkar Steve döda en av ungdomarnas hund, vilket är startskottet som får allt att gå utför... och Jenny och Steve tvingas fly in i skogen och försöka hitta tillbaka till civilisationen i hopp om att överleva. De kommer dock inte så långt innan ungdomarna lyckas få fast i Steve.

Jenny som gömmer sig en bit ifrån ser på hur han torteras till döds och då återstår det bara en sak för att hon ska klara sig med livet i behåll: att slå tillbaka.

Detta är en riktigt brutal och våldsam film som verkligen får det att vända sig i magen på en. Den numera högt omtalade, om inte till och med ökända, scenen när Steve sitter fastbunden och ungdomarna en efter en turas om att skära och hugga honom är så stark att man har svårt att radera den från ens inre synfält långt efter det att man sett den. Och slutet, det inte minst sagt överraskande slutet... oj, oj, oj. Så jävla obehagligt att jag inte riktigt visste vart jag skulle fästa blicken.

Jag fascineras verkligen av denna typ av film, som hela tiden lyckas med att provocera tittaren till bristningsgränsen för att sedan få en att extatiskt hoppa upp och ner samtidigt som man på insidan utbrister världens största: HELL YEAH!


Filmens betyg: fem knivar.

Den föredetta FBI-profileraren Harry Bailey, spelad av Dean Cain (mer känd som den flygande superhjälten i den röda capen i TV-serien Lois & Clark), som numera jobbar som sheriff i en småstad börjar utreda en rad oförklarliga mord - vilka han själv mycket väl kan vara ansvarig för.

En dag när han är i kyrkan med sin dotter - som han ensam har vårdnad över, då modern spårlöst försvunnit några år tidigare - dyker två av hans kollegor upp och talar om för honom att några människor kan ha dött, varpå de lämnar kyrkan tillsammans och beger sig mot mordplatsen, där någon eller något har lemlästat en person (vilket Harry snabbt konstaterar är en kvinna) och sedan lämnat en ung man svårt brännskadad. På mordplatsen får Harry även några märkliga syner, vilka tycks ha en sorts koppling till de mardrömmar som håller honom vaken om nätterna.
  Vad kan det egentligen vara det rör sig om? En puma eller en grizzlybjörn? Eller kan det ha något att göra med de lokala sägner som indianerna och småstadens urbefolkning inte så högt talar om?

Jag vart inte så värst upphetsad efter att bara ha sett öppningsscenen, men beslutade att försöka se klart på filmen trots allt (vilket jag gjorde). Fast jag vet inte varför. Det är verkligen inte en film jag rekommenderar. Inte alls. Filmad och släppt direkt till video saknade den så mycket att det inte ens är värt att gå in på detaljer. Visst, storyn var det väl egentligen inget fel på... men hade filmskaparna lyckats fila till den ytterligare en smula så hade den nog lyckats hålla betydligt bättre. Det mesta av den var väldigt förutsägbart och lämnade inte speciellt mycket åt fantasin. Tråkigt, tråkigt.


Filmens betyg: en slö kniv.