Väldigt lite musik. Jag vet. Men vafan!

Jag är med och tävlar om en gitarr värde c. 8000:-

För att jag ska få så mycket poäng som möjligt och ha en chans att vinna klicka på länken nedan.

http://www.johnlindberg.se/hell_of_a_ride/?l=bT590R9UVkx

Var även med och tävla själva om ni känner för det.

  / Ricky

Medans pappan i en fyrabarnsfamilj reser iväg i arbete drabbas mamman av ett psykotisk sammanbrott, som följderna av en födsel, och den äldste sonen Jimmy är den som måste skydda sig själv och sina yngre syskon. Och han blir tvungen att göra allt för att de ska lyckas fly undan deras sinnesrubbade moder...



Mer än så behöver man inte skriva vad denna film handlar om, som utspelar sig på en lantgård en bit utanför stan. Snyggt filmad, läckra vinklar med gamla skitiga/rostiga traktorer, skördetröskor och allt vad man nu kan finna på en sådan gård. Samt ett creepy jävla majsfält! För alla som gillar skräckfilm och har sett någon eller några där just majsfält förekommer vet att de inte bådar något gott.

Jag tyckte att den var riktigt obehaglig, just på grund av att psykosen som mamman i filmen hamnar i även kan hända i verkligenheten och som dessutom är mycket mer vanligare än man tror. Annars så är detta en riktigt bra film och jag rekommenderar den till alla som inte har sett den.


Filmens betyg: fyra vassa knivar.

”Blood is sicker than water” står det som tagline på omslaget av DVDn. Och ja, det kan jag hålla med om efter att ha sett denna film. Fast visst, det kanske helt och hållet beror på vad det är för sorts blod som flyter genom ens vener.

Ashley Greene (kanske mest känd för sin roll som Alice i Twilight-serien) spelar Summer, en tuff tonårstjej på jakt efter sin pappa som hon aldrig hann lära känna, då han försvann tidigt ur hennes liv. Den enda ledtråden på vart han kan befinna sig är en småstad som heter Massey. Väl där stöter hon på problem med sheriffen, men lyckas komma undan tack vare den charmige Tom och tillsammans beger de sig till Toms hus, där han lever med sin mamma, som verkar ha ett mer speciellt band till sin son än just bara mamma.

Efter att ha tillbringat natten med Tom försöker Summer ge sig av, men slås medvetslös och vaknar sedan upp fastkedjad nere i källaren. Där upptäcker hon att hon inte är ensam, utan där finns även Amber - en mer eller mindre döende tjej - som har suttit fastkedjad en längre tid.

Summer får också reda på att de inte är de enda tjejerna som hamnat där och anledningen till varför, nämligen att de är tillskott till Toms trädgård som han planterat där nere. (Jag kan ha fel om det där sista, men så tolkade jag det).

För att överleva tvingas Summer manipulera Tom och få honom att tro att hon har känslor för honom, och hon går därför med på att göra vad han än begär. Detta växer dock, av någon lustig anledning, till ett mycket märkligt förhållande mellan de båda. Lite av ett Stockholm syndrom skulle man kunna säga.

När sedan Toms far kommer hem visar det sig att det inte bara är Tom och hans mamma som är störda i familjen. Toms far är nämligen seriemördare som också har sin beskärda del av "hemligheter".

En del saker, som faktiskt kändes rätt så förutsägbara efter en stund in i filmen, avslöjas och detta fick mig att tänka: åh, fy fan. Fast inte på något dåligt sätt, utan mest för att det fick mig att känna ett ännu större obehag för den sjuka familjen.


Filmens betyg: tre knivar.

Såg för ett tag sedan denna spanska skräckfilm som är inspelad i en enda lång tagning - helt utan klipp. Eller? Är den verkligen det? Ni som har sett den vet nog kanske vad jag syftar på.

Filmen börjar med att två personer, en far och en dotter, efter en kort promenad kommer fram till ett till synes öde hus. Efter en stund så dyker ytterligare en person upp i bil och det framstår att han är ägaren av huset och att han har sålt det, och fadern och dottern är där för att fixa till det så att det ser snyggt ut tills det att köparen anländer. Ägaren åker sedan därifrån efter det att han visat dem runt inne i huset och poängterat att de ska undvika övervåningen, då golvet är i "dåligt skick" där uppe. När fadern och dottern sedan är själva och försöker sova hör dottern plötsligt konstiga ljud från just övervåningen. Och det är här som allt nagelbitande börjar.

Jag tyckte att denna var riktigt obehaglig. Jag låg nämligen hopkrupen i soffan med fötterna under en filt. Och det är inte särskilt ofta som jag gör det när det jag tittar på skräckfilm. Samtidigt kunde jag inte slita blicken från TVn - kanske berodde det mest på att jag bara var tvungen att försäkra mig om att det verkligen inte vara några klipp i filmen.

En tråkig sak som jag nyligen lade märke till är att det självklart har gjorts en amerikansk remake. Även om jag vanligtvis inte har något emot remakes så känns det onödigt i detta fall, då jag tycker att det förstör lite av mystiken bakom denna film.

Hur som helst. Har ni inte sett The Silent House så rekommenderar jag den verkligen.


Filmens betyg: fyra knivar.

Tre unga backpackers får problem med sin bil mitt ute i den australienska vildmarken. Då dyker Mick Taylor upp, en till en början skojsam och överdrivet trevlig lantis, som erbjuder sin hjälp genom att bogsera dem till sitt läger en bit bort där han helt utan kostnad kan laga bilen. Men vad ungdomarna inte vet är att de har hamnat i händerna på en iskall psykopat.

Detta är en av alla dessa filmer som stått osedda i blu-ray och DVD-hyllan ett bra tag. Jag borde ha sett den tidigare, men det har bara inte blivit av förens nu. Och jag måste medge att jag haft rätt så höga förväntningar, eftesom jag nästan bara hört positiva saker om den. Detta var dock något som den inte nådde upp till. Jag hade nämligen velat se mer våld, då jag hade fått för mig att detta var något den skulle bjuda rätt så rikligt på. I alla fall om man ska tolka vad andra tyckt, sagt och skrivit om den.

Visst, visst. De scener som nu innehöll våld var förvisso råa. Och det hade jag absolut inget emot. Men det hade som sagt kunnat vara lite mer av det goda. Speciellt när filmens mentalt störda mördare var en riktigt sjuk jävel som jag gärna hade velat se skrida till verket lite mer än vad han fick göra.


Filmens betyg: tre knivar.

Denna gamla goding har nu setts på blu-ray. Det är viktigt att poängtera att det var evigheter sedan jag sist såg denna så man kan säga att det var som att se den för första gången, då jag mer eller mindre glömt bort största delen av filmen.

Handlingen i sig kom jag ju ihåg - femåriga Carol Anne blir bortrövad av "TV-folket". Och så vissa specifika scener som legat någonstans i hjärnarkivet i puttrat, där de en gång i tiden fastnade.

En rätt så rolig sak - som man inte tänkte på då när man var en aning yngre och inte var lika insatt i film (förutom att det var något man kunde se på) - men som verkligen inte gick att undgå vid denna titt (nu när man blivit lite äldre och visare), var det faktum att även om Tobe Hooper sägs stå för själva regin så är det så uppenbart att Steven Spielberg varit framme och dragit i trådarna på mer än bara ett ställe i filmen. Och det gäller ju egentligen inte bara denna, utan även en massa andra filmer som Spielberg producerat och varit med och skapat själva historien.

Hur som helst. Nu ska jag snubbla in lite på effekterna. Även om de kanske känns en aning out-of-date, om man nu ska jämföra med dagens teknik, så funkar många av de ändå riktigt bra. De har ju trots allt ett sorts nostalgivärde som det inte riktigt går att sätta ett pris på. Låt det vara cheesy... för när det är cheesy på rätt sätt så är det ingen annat än fantastiskt i mina ögon.


Filmens betyg: fyra knivar.

Jag börjar med att skriva: bättre sent än aldrig. Denna högt omtalade (i alla fall bland filmbloggar, och lite här och där) har även jag nu äntligen sett... efter det att den stått orörd bland mina blu-ray ett bra tag.

Skulle det nu vara någon som ännu inte har sett den här filmen så varnar jag för eventuella spoilers.

Filmen är skapad av James Wan (regi) och Leigh Whannell (manus) - personerna bakom Saw, och handlar om en familjen Lambert som flyttar in i ett hus. En av sönerna är med om en olycka på vinden och hamnar i ett komaliknande tillstånd.  När sjukhuset inte kan fastslå vad det riktigt är får han komma hem och vårdas av familjen. Och det är då det börjar inträffa en massa oförklarliga händelser. När de misstänker att huset är hemsökt flyttar de snart igen till ett annat hus, men när hemskheterna fortsätter även där kontaktar man ett medium och familjen får veta att det inte alls har något med husen att göra... utan att det är deras son som är hemsökt.

Jag tyckte att det var en hyffsat bra film och jag vart till och med rejält skrämd på vissa ställen. Det går dock att diskutera slutet. Fast det ska jag inte ge mig in på här, då det lätt kan bli att jag svävar iväg alldeles för långt och det blir allt det bara en massa drabbel till sist. Allt jag kan säga är att det inte var något fel på slutet, absolut inte, men jag vart tvungen att tänka till. Jag spolade även tillbaka för att se det en andra gång för att jag verkligen skulle vara säker på om det var så som jag trodde att det var. Och det var det ju. Fast det hade inte skadat om man gjort det lite tydligare.


Filmens betyg: fyra knivar.

Två clowner. En rolig och en ledsen. Båda älskar samma kvinna. Och de är redo att gå hur långt som helst för att vinna hennes hjärta. Det är mer eller mindre huvudhistorien kort och gott.



Jag är egentligen inget superfan av utländsk film, alltså icke engelsktaliga (fråga dock inte varför), men Balada Triste De Trompeta - även känd som The Last Circus - är ett av de få undantag som jag verkligen gillar. Jag är till och med beredd att gå så långt att jag korar denna till en av de bästa utländska filmer jag någonsin sett. Det är nämligen en visuell smällkaramell av hög kvalitet som bjuder på helt makalösa scenerier. Och så våldet... det är bara så fantastiskt underhållande. Blodet sprutar och stänker en del. Samt en massa andra groteskheter att frossa i. Jag vet inte riktigt annars hur jag skulle beskriva filmen än att det är rena rama ögongodiset för en videovåldsälskare som mig själv.

Filmen är skriven och regisserad av Alex de la Iglesia, som jag endast sett en riktigt usel film (läs The Oxford Murders) av tidigare. Fast nu när jag sett denna så är jag lite småsugen på att se några av hans äldre filmer också. Inte för att jag vet om de håller samma stil. Så är det någon som har koll på denna regissör lämna gärna kommentar eller två.


Filmens betyg: inget annat än toppbetyg såklart. Fem vassa knivar.

Det var ett tag sedan det hände något här på bloggen. Anledningen är att jag har haft fullt upp med blöjbyten och allt annat som kommer med ett nyfött barn. Min son tittade nämligen ut i världen lite tidigare än beräknat. Det är därför varit fullt hus här i hemmet så att säga. Inte så mycket tid över till film.

Men idag just idag är jag bara tvungen att skriva detta inlägg för att fira en av alla favoritregissörer jag har, nämligen det mästerliga David Cronenberg.
  Hans filmer är ju kända för att vara en aning kontroversiella och samt innehålla en del våld. Och det är ju det som den här bloggen först och främst handlar om, om ni minns. Videovåld i all dess ära.

Och eftersom det är herr Cronenbergs födelsedag idag, då han fyller hela 69 år, tänkte jag lista mina favoriter av just hans filmer. Typ en tio-i-topp, fast i skriftlig form.

10. Eastern Promises
09. The Brood
08. The Dead Zone
07. Crash
06. A History of Violence
05. Scanners
04. Videodrome
03. The Fly
02. eXistenZ
01. Naked Lunch

Har ni några favoriter av David Cronenberg, lämna gärna en kommentar och berätta.

Ännu en film som de allra flesta troligen redan har sett. Det är bara jag som är lite efter när det kommer till en del av de nyare skräckfilmerna.

Jag ska ändå försöka mig på att recensera denna lite kort.

Collagestudenten Samantha tar ett jobb som barnvakt hos det minst sagt udda paret Ullman, för att skramla ihop lite snabba pengar för att kunna betala ett förskott till en hyra. Men det är något som inte stämmer. Vem är det egentligen som Samantha ska vakta?

Jag skrev ju kort och kortare än sådär kan det väll ändå inte bli. Detta är i alla fall en film som direkt för tankarna till en rad gamla klassiker, speciellt Rosemary's Baby.

Innan jag såg filmen så hade jag hört olika åsikter och synpunkter om den hit och hit. Så vad tycker jag då själv? Jo, den är definitivt sevärd. Tom Noonan är helt lysande som den mycket creepy Mr. Ullman och jag skulle lätt vilja påstå att det är han som är det stora dragplåstret här. Det är dock inte den bästa film jag sett, men den är betydligt närmare toppen än botten. Helt klart sevärd med andra ord.


Filmens betyg: fyra knivar.

Tyvärr så handlar det inte om George A. Romeros sista del av hans oförglömliga zombietrilogi, utan om filmen från 2008 (som påstås vara en remake, men som jag inte finner den minsta likhet med originalet - vilket jag tycker borde var ett mindre kriterium för att det överhuvudtaget ska få kallas för en remake).

Filmer heter ju för fan dessutom Day of the Dead. DAY! Och det enda dagsljus man bevittnar i den här förbannat usla filmen är kanske i fem minuter i början och när inte ens en zombie finns i närheten. Fast nu kanske de syfftar ordet "day" - vilket var engelska för "dag" senast jag kollade i ett ordlexikon - på något helt annat.

Det är inte ens värt att skriva något mer om denna film, vars enda syfte i min samling är att göra en franchise komplett.


Betyg: en sönderrostad och slö jävla kniv.

Efter att videon var klar så upptäckte jag att jag hade glömt bort att visa The Last House on the Left. Så kan det gå ibland.

Skaparen bakom min absoluta favoritfilm genom tiderna, The Texas Chain Saw Massacre, fyller hela 69 år idag. Ett riktigt stort jävla grattis till Tobe Hooper.

Självklart så har han genom åren gjort fler sevärda filmer, men ingen kommer någonsin att kunna slå hans andra långfilm från 1974. Fast om man nu vill se något annat av honom så kan jag rekommendera Poltergeist, The Mangler, The Texas Chainsaw Massacre 2 (känns ju dumt om man råkar glömma bort den), The Funhouse och Eaten Alive.

I rollen som den överambitiöse forskaren, som av misstag råkar sammanfogas med en helt vanlig husfluga under ett teleporteringsexperiment, ser vi Jeff Goldblum - en skådespelare som jag tidigare inte haft så mycket för, men som i denna film inget annat är en lysande. Han kommer verkligen till liv (finner inget bättre uttryck för stunden) under alla grymt gjorda make-up effekter, vilka dessutom blev tilldelade en Oscar. Det var tack vare dessa och den här filmen som subgenren och begreppet "body horror" verkligen fick liv.

Den här tolkningen av klassikern från 1958 är enligt många både visuellt äcklig och rent ut sagt motbjudande, vilket bara kan få mig att gilla den ännu mer. Trots att jag faktiskt aldrig hade sett hela filmen från början till slut tidigare, utan bara små segment av den här och där, så måste jag ärligt säga att jag tycker att detta hör till en av David Cronenbergs bättre filmer. Den hamnar lätt bland de fem bästa (inte högst upp, men inte heller längst ner, utan någonstans där i mitten).

Det är allmänt känt att The Fly ska vara en enda anspelning på AIDS, då den är gjord under en tid då denna sjukdom vart allt mer vanlig och uppmärksammad runt om i världen. Och visst, även jag lade märke till en del vinkningar både här och var i filmen. Det är dock inget jag hade tänkt analysera i detalj på den här bloggen.

Filmen har fått en uppföljare, vilken jag inte alls har sett. Den är regisserad av Chris Walas - mannen bakom de prisbelönta effekterna i denna som detta inlägg huvudsakligen handlar om.

Nu tänkte jag att vi avslutar med en rolig nördfakta. The Fly är producerad av bland annat Mel Brooks, som mest är känd för att göra humoristiska parodier. Sådär, nu vet ni det också. Om ni nu inte redan gjorde det.


Filmens betyg: fyra knivar.