"What about Lenny?"


Allt de vill är att bara få va en helt vanlig familj.

Syskonen Hamilton gör allt för att hitta tillbaks till ett normalt vardagsliv efter det att föräldrarna dött. På ytan ser dem ut att vara som alla andra, dem är de perfekta grannarna som sköter sitt och aldrig stör någon, men skenet kan verkligen bedra. De har nämligen fler en bara ett lik som gömmer sig i garderoben (i detta fall är det källaren).

Den ena mörka hemligheten efter den andra börjar sakta men säkert att avslöjas i samband med det att Francis, den yngste brodern, dokumenterar familjens liv för ett skolarbete. Och det blir inte bättre av att socialen lägger näsan i blöt.

Det var faktiskt inte så mycket gore - eller våldsamma scener för den delen - i den här filmen, men det som var med fyllde sin kvot alldeles utmärkt. Och för att lyfta upp den lite ytterligare har man använt sig av psykologiska undertoner för att skapa den rätta stämningen - vilket man gör riktigt bra. Det kan förvisso bara vara jag som tycker så.

Slutet var något som jag också gillade. I hela filmen satt jag nämligen och äcklades (på mitt eget sjuka fascinerade vis förstås) över hur vrickad den här familjen var och ju längre filmen pågick så blev de bara allt mer vrickade. Och jag längtade verkligen över att få veta vad det var för hemligheter som de egentligen dålde för omvärlden. Och när det sedan kom till kritan, när det väl avslöjades så vart jag... ja, en aning förvånad. Fast samtidigt så vart jag ändå inte det. Det som dock chockade mig mest var nog det faktum att jag helt plötsligt fick medkänslor och upplevde någon sorts sympati för den stackars familjen. Allt de ville var ju trots allt bara att få va en helt vanlig familj.

Hur som helst. Det är kanske inte världens bästa film, men den är långt ifrån dålig. Definitivt värd att se om man inte har gjort det.


Filmens betyg: tre knivar.