I rollen som den överambitiöse forskaren, som av misstag råkar sammanfogas med en helt vanlig husfluga under ett teleporteringsexperiment, ser vi Jeff Goldblum - en skådespelare som jag tidigare inte haft så mycket för, men som i denna film inget annat är en lysande. Han kommer verkligen till liv (finner inget bättre uttryck för stunden) under alla grymt gjorda make-up effekter, vilka dessutom blev tilldelade en Oscar. Det var tack vare dessa och den här filmen som subgenren och begreppet "body horror" verkligen fick liv.

Den här tolkningen av klassikern från 1958 är enligt många både visuellt äcklig och rent ut sagt motbjudande, vilket bara kan få mig att gilla den ännu mer. Trots att jag faktiskt aldrig hade sett hela filmen från början till slut tidigare, utan bara små segment av den här och där, så måste jag ärligt säga att jag tycker att detta hör till en av David Cronenbergs bättre filmer. Den hamnar lätt bland de fem bästa (inte högst upp, men inte heller längst ner, utan någonstans där i mitten).

Det är allmänt känt att The Fly ska vara en enda anspelning på AIDS, då den är gjord under en tid då denna sjukdom vart allt mer vanlig och uppmärksammad runt om i världen. Och visst, även jag lade märke till en del vinkningar både här och var i filmen. Det är dock inget jag hade tänkt analysera i detalj på den här bloggen.

Filmen har fått en uppföljare, vilken jag inte alls har sett. Den är regisserad av Chris Walas - mannen bakom de prisbelönta effekterna i denna som detta inlägg huvudsakligen handlar om.

Nu tänkte jag att vi avslutar med en rolig nördfakta. The Fly är producerad av bland annat Mel Brooks, som mest är känd för att göra humoristiska parodier. Sådär, nu vet ni det också. Om ni nu inte redan gjorde det.


Filmens betyg: fyra knivar.